Oj vad tiden går!
Imorgon är det redan en vecka sedan Johan åkte till San Fransisco och det är bara en vecka kvar tills han kommer hem igen =)
Veckan har varit lite stressig, eftersom jag både lämnar och hämta Chester på dagis själv. Men det funkar. Jag handlar mat på lunchrasterna och småjoggar till tuben på eftermiddagen.
I tisdags var vi på ringträning på Gubbängsfältet, men det funka inte alls. Chester var trött och distraherad och miljontals mygg attackerade oss oavbrutet. Nästa vecka är det på en tidigare tid så det kan förhoppningsvis funka bättre, om nu vi hinner…
I torsdags var vi ute och Gick med Mia och Gali, Pippi samt Chika i skogen och Chester fick en chans att sträcka på benen ordentligt. Framförallt när hundarna fick syn på något djur och satte av som skott in i skogen. Efter någon minut kom de dock glatt tillbaka, skönt annars hade den prommenaden kunnat bli längre än vi tänkt oss… !
Idag har vi varit ute och gått i det fantastiska vädret, och passade på att springa lösa och busa på en inhägnat dagis i närheten. Vi fick dock bege oss hemmåt när en katt letat sig in på området och Chester tyckte att det var en bra lekkompis. Det tyckte nämligen inte katten som for in i en buske och Chester efter. Men efter att jag rytit till ordentligt kom han faktiskt ut så att jag kunde koppla honom och släpa honom därifrån.
Sen åkte vi in till Farsta Centrum där det var fullproppat med folk och duvor, väldigt mycket att ta in tyckte Chester som somnade när vi kom hem igen med vårt sällskap Tobbe som vi plockade upp där.
Efter att ha vinkat av Tobbe tog vi en liten tur runt kvarteret och testade något Mia nämnde i torsdags. Chester kan gå hyfsat fint i koppel, när han känner för det. men då får han inte vara bajsnödig, kissnödig eller hungrig. Det får heller inte vara några andra djur i närheten eller någon annan levande varelse alls för den delen och ingen som luktar gott någonstans. Ja, ni förstår att det är ganska korta perioder.
Mia sa att om vi hade haft ett smalare halsband, så hade man kunna flytta upp det mot huvudet och korta kopplet, så de inte kan vika ner halsen och dra iväg. Men så bestämde jag mig för att ge det ett försök. Jag flyttade upp halsbandet och hade det sträckt och kort och började gå (Lite som man har utställningskoppel). Och han TRIPPADE brevid mig! I min takt! Helt fantastiskt, visst kunde han försöka stanna någon gång, men han gick verkligen urtjusigt. När vi närmade oss vårt hus mötte vi en granne som till och med utropade ”Hej Chetser, åh så fint du går!”. Så nu ska jag gå så med honom när vi ska transportera oss och inte gå och sniffa på allt. Och naturligtvis berömma och belöna när han sköter sig fint som idag.






























































